|
Inrycksintryck
I mina öron har alltid Östersund varit ett synonym med regn/snö
och kyla/blåst. Den här dagen var inget undantag, denna gråkalla
måndagsmorgon i januari månad då jag satte min fot för första
gången på A 4:s isiga kaserngård. I korridoren, i ett senare
skede populärt kallad "korr”, möttes jag upp av en löjtnant
vid namn Åberg samt två kadetter, Tornving och Kardin. Inskrivningen
var ett faktum. I ett rasande tempo blev jag mer och mer inlotsad
i det militära livet. Blanketter fylldes i, persedlar hämtades
på I 5 och "håll upp"-övning i källaren med kadett
Tornving.
Dagen fortlöpte i samma hektiska anda med sängbäddning och
uppställningar.På kvällen så var det dags för kanske det svåraste
övningsmomentet under hela värnplikten, att sy kragspeglar
och märken på uniformen. Vissa "tog det lugnt" (med
ett inte allt för lyckat resultat) medan andra under ivriga
glädjerop lyckades få på "speglar" och märken på
"rätt tid och rätt plats". Inskolningen löpte på
under de första dagarna. Dock fanns det ett litet (läs ganska
stort) orosmoln på KB YK annars så solklara himmel. Ryktet
som gick runt om ÄK:s, d.v.s. äldre kursens, årligt återkommande
"livning". För oinvigda så är livningen ett litet
nattligt välkomstarrangemang för nyinryckta KB-elever, Yngre
kursen, vid Borgsjö/Lif. Vi visste att det måste ske under
den första veckan. En efter en gick nätterna förbi. Till slut,
natten mot torsdag, hände det oundvikliga. Reveljen lades
till ungefär klockan ett på natten.Genom ÄK:s försorg väcktes
vi på ett grundligt sätt, blev beordrade att ta på snödräkt
och ställa upp logementsvis på uppställningsplatsen. Sedan
följde en 5 timmar lång prövning i form av logementstävlan
ute i skogarna kring körplanen.
Det var där de 15 månader långa stridigheterna mellan logementen
började med logementen 13 och 11 i spetsen, medan logementen
12 och 14 utförde för det mesta lömska gerillaaktioner. Nåväl,
tillbaka till livningen. Grenarna var framryckning, träning
att ta skydd på körplan samt olika trevliga sätt att ta sig
fram. Språngmarsch med avbrott för armhävningar och situps
samtidigt som vi sjöng Sveriges nationalsång visade sig vara
ett mycket krävande förflyttningssätt. Natten avslutades med
fika uppe i lektionssalen på kompaniet.
Tack för den underbara natten kära ÄK.
Vargavintern
Fältveckorna och kasernveckorna flöt på under den kalla jämtländska
vintern med kaptenerna Eriksson, Hammar, Svärd och Andersson
samt de båda kadetternas underhållande övningar. Härliga övningar
som tältuppslagning, skyddsmaskprov, sprängning, ålning medelst
hasning, isär och ihop samt många många fler olika nyttiga
militärövningar. Jag och många med mig lärde sig snabbt att
hitta det effektiva "koma”-tillståndet som gjorde att
fältveckorna rann iväg snabbare. Under de så kallade PEK-skjutningarna
fick vi känna på hur det var att skjuta prick i det "friska"
vintervädret med påföljd av några förfrusna kinder och näsor.De
34 militärt oslipade "besvärlingarna" började så
smått hitta sina vägar för att överleva fram till muck.
Någon gång i april blev det dags för den sista gemensamma
övningen som en KB-pluton, överlevnads/strapats övningen.
Kn U Eriksson och Lt Olsson höll i den mindre trevliga övningen
i den myrrika terrängen på Grytans skjutfält. Vädergudarna
hälsade oss med snöblandat regn, vårt blivande favoritväder.
Vi fick dricka vatten som vi fräschade upp med klortabletter.
Vi lärde oss att nacka och äta uttjänta värphöns samt ta hand
om den näringsrika hönsbuljongen i termosar, en klar favorit
bland många - eller hur Fäldt? De flesta av de 34 KB-eleverna
klarade sig igenom den 5 dagar långa övningen med bravur,
trots att vissa gjorde gällande att den skulle sluta mycket
tidigare, hmm Permansson. Många annars så pratglada kamrater
blev påfallande tysta under den här veckan. På sista dagen,
fredag, av denna oändligt långa vecka blev vi samtliga KB
utnämnda till korpraler av kompanichefen, Mj Gunnar Dahlström,
utanför mässen på Grytans läger. Ett steg i rätt riktning
och dags att sy igen där Sundt fick en revanschmöjlighet för
den misslyckade starten i januari.
Vår och sommar (?)
Under resten av våren och sommaren gick vi ut på respektive
tät. De små, men ack så uthålliga eldledarna, de gigantiskt
bredaxlade och kaxiga pjäsmännen, b-platsarna med de enorma
knapptryckarfingrarna och knivskarpa intellekt, de beräknande
och hjälpsamma killarna på kvartermästeriet, ammunitions-
och pålastningsvirtuoser, närskydds tre tappra män som hade
mottot "hellre dö än tveka", de motorblockklyvande
motormännen, de reko killarna vid rektroppen. Senare sattes
det även upp två KB-tjänster i en stab, där två forna eldledaraspiranter,
Larsson och Edström, sattes in. Vår vän N H Rossbach bytte
senare till sjukvårdstroppchef från b-plats.
De forna logementsmotsättningarna fanns kvar men kanske inte
i samma utsträckning utan nu övergick kraftmätningen till
vilken specialtjänst man hade, om det var jobbigast att gruppera
en pjäs på en iordningställd plats eller att gå ett par mil
med tung packning i oändlig terräng.I juni kom de 10 månaders
värnpliktiga till A 4 och naturligtvis fick korpralerna ta
han om det första dygnet i fält med förläggningsövningar.
Det visade sig att korpralerna var mer skrämmande än löjtnanterna.
Kanske tack vare att vi fostrades i den disciplinära anda
som präglade Borgsjö/Lif. Korpral Tomas "darrhanden"
Edström från den lilla Alnön, utanför Sundsvall, visade sig
för övrigt vara en hejare på avlämningar.
Under sommaren genomförde vi bland annat ett elddop på Grytans
skjutfält, vårt andra hem, samt gjorde även ett besök i Älvdalen/ArtSS.
Där de testade en ny radarvagn för artilleribekämpning och
således lät pjäserna skjuta mycket utan någon som helst precision.
Något mycket vanligt förekommande under resten av utbildningsåret.Borgsjös
tappra KB var även med som funktionärer på en fjällorienteringstävling
i Oviksfjällen, Peter Tjärnefors hemtrakter. Där bl.a. brigadchefen
för NB 21, överste P.O. Eriksson, deltog. En strålande vecka
med säkert ett par timmars uppehållsväder. Men regnet rörde
oss inte i ryggen, ty vi hade med oss de "fruktlöst"
bra knäppetältsflikarna, eller? De annars så tillförlitliga
Radio 180 med DART visade sig ligga i lä, jämfört med mobiltelefonerna.
Kvartermästare och motorbefäl svek oss ett tag under sommaren
genom att vidareutbilda sig på A 8 i Boden, men enligt dem
själva så längtade de tillbaka till A 4 under hela tiden.
Det kan noteras att Pricken Lindgren tvingades sova på A 8
under veckorna och inte som brukligt hemma i Lugnvik.
Vi gick även högvakten vecka 37, förstärkta med personal från
Duveds kompani och mobiliseringspluton. Där höll vår ställföreträdande
kompanichef, kapten Dennis Blom, i allt med järnhand så att
alla avlösningar och vändningar gick till på rätt sätt. Högvakten
avlöpte på ett bra sätt, Hans Majestät Konungens liv var i
säkra händer.Efter högvakten så gick vi ut på 1:a respektive
5:e kompaniet beroende på tjänst. Men vi bodde ändå kvar på
våra gamla hederliga logement. I och med kompaniuppdelningen
uppstod ytterligare en konflikthärd, 1:a mot 5:e kompaniernas
KB-elever.
Ett kompani igen
Vår tid tillsammans på 4:e kompaniet var slut. De vackert
gröna namnbrickorna byttes ut mot blåa och röda. Dock samlades
vi som ett kompani igen veckan innan juluppehållet för att
genomföra en UGL-vecka i Ånn, uppe i fjälltrakterna. UGL står
för "Utveckling av Grupp och Ledare". En vecka som
var både nyttig och lärorik där man fick se sig själv och
andra ur en annan synvinkel.
Veckoslutet vecka 9 så hölls den traditionella kadettbalen
av och för A 4:s sergeanter. På torsdagskväll och fredagsmorgon
anlände våra baldamer/kavaljer till A 4. Där utrustades de
med uniformer m/59 och diverse andra persedlar för att klara
dagens övningar. Första passet bestod av exercis med kapten
Lars Andersson, märk väl att den baldam som surrade mest under
uppställningen hade "megamouth" Broden som kavaljer.
Senare under dagen for vi ut till A 4:s skjutbanor och körplan.
Där fick balgästerna köra tgb 40, tgb 11 och Bv 206 samt skjuta
skarp Ak 5.Under eftermiddagen checkade vi in på hotell, för
att under kvällen äta en lättare middag på ÖSK-stugan. Där
fanns även major Mikael Andersson samt Grethel Eriksson som
instruerade oss i vett och etikett för att balen inte skulle
bli en total katastrof. Hela lördagen gick åt för att komma
i ordning till kvällens bal, som ägde rum i Östersunds rådhus.
Hedersgäst var brigadchefen NB 21, P.O. Eriksson.
Efter balen var det dags för efterfesten som i år hölls i
personalcafeterian ovanför A 4:s matsal. Där hade vi bar,
disco och live-uppträdande. Dock saknade vi KB/Pjäs ballongdans
som utlovades i ett tidigt skede. Festen fortsatte in på morgontimmarna.
Under söndagen hade vi återhämtning innan vi for hem på övningsuppehåll.
Vi som var KB 96/97 vill tacka er från 1:a och 5:e kompanierna
som ställde upp som personal på balhelgen.
Sista veckorna återvände vi KB tillbaka till Borgsjö/Lif för
att avrusta kasernen. Inget skulle finnas kvar när de nya
civila hyresgästerna skulle ta över A 4. Vapenkistor kånkades
upp från källaren. Logementen tömdes på skåp och sängar. Befälsrummen
tömdes på allt kontorsmateriel. Allt skickades iväg till olika
förråd på I 5 och andra ställen. Slitigt och stressigt men
vi hann innan vi var och en for hem till det civila mörkret
för gott.
Under yranveckan i Östersund, sommaren 1997, träffades nästan
alla forna KB 96/97 igen och åt lite grillat kött hos Matthias
Larsson. Jag hoppas att vi syns nästa år också. ”På rätt
tid och plats”.
P.S. Håll koll på våra sidor på nätet! D.S.
Ta det lugnt!
M.v.h. Nils Nyström
[Redigerat av Christian Wangel]
ur Norrlandsartilleristen 1997
|
